torsdag 19 februari 2015

Din BMW imponerar inte

Jag föraktar människor med mycket pengar. Där. Nu har jag sagt det.
Eller förakta kanske är fel ord, jag tycker de är vilseledda. Om de nu inte väljer att inte göra något bra av allt sitt överskott. 

Jag föraktar den girighet som finns i världen, inställningen om att den som har mest pengar/prylar när den dör, vinner. Att rikedom kan ge människan dess värde.

Egentligen vill jag leva ett enkelt liv. Jag vill ha någonstans att bo, men behöver ingen lyxvilla. En bil är praktiskt och bra att ha, men jag behöver ingen sprillans ny BMW. Ge mig människor att älska, ge mig ett liv som känns meningsfullt. Låt mig få röra och bli berörd. Det räcker så.

Du kan inte imponera på mig med din bil, ditt hus, eller din senaste telefon. Du kan imponera på mig med vem du är, vad du bryr dig om, hur du kämpar varje dag trots att livet är svårt, och hur du gör ditt bästa för att räcka till.  Hur du tänker, hur du känner, hur du lever. För där har vi alla möjligheter, där är livet mer rättvist.

Kanske är det min kristna uppväxt som präglat mig så djupt i den här frågan. Trots att jag vacklar i min tro och inte riktigt vet vad jag ska tycka och tänka om religion, så finns det många bibelcitat som är klockrena och som jag vill leva efter.

Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla era skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara. 
Matteus 6:19-21

Det är svårt för en rik att komma in i himmelriket. Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett synålsöga än för en rik att komma in i Guds rike."
Matteus 19:23


Se till att ni aktar er för allt slags girighet, ty en människas liv består inte i att hon har överflöd på ägodelar. 
Lukas 12:15

Jag kämpar själv mot min egen girighet. För visst är det lätt att dras med. Dras med i den tävling om prylar och pengar som pågår. Och om livet känns tomt så kan pengar och saker skapa mening. Och ju mer man får desto mer vill man ha. Mycket vill ha mera - det är som en sjukdom jag måste kämpa emot.

Storleken på lönen ger bekräftelse på att jag värdesätts, att jag är duktig. Lönen får mig att känna mig uppskattad.


Men varför går vi alla på detta? 805 miljoner människor i världen svälter och vi vet om det och vi tycker det är fruktansvärt. Men vi lever som vi gör ändå, fortsätter.

Pengar, pengar, pengar. Jag vill kräkas. Jag vill inte dras med.

söndag 8 februari 2015

Behovet av att vara behövd

"I want to do more in this world than just live in it."

Nu när min 30-årsdag närmar sig med stormsteg (3 mån kvar) är standardfrågan allt som oftast ”Har du någon ålderskris då?”. Har jag det? Egentligen så nej, det har jag nog inte. Trettio är inte en särskilt hög ålder och dessutom vill jag tycka att det inte är något fel i att bli äldre. Många saker i livet blir faktiskt lättare... Kan önska att vi levde i ett samhälle där vi kunde värdesätta åldrandet mer, inse vilken vishet och insikt som kommer med åren. Men istället blir åldrandet lätt något fult, skamligt och icke önskvärt, något som till varje pris ska bekämpas. Åh vad jag hade gillat om vi hade en gammal skrynklig tant som folk gick och rådfrågade om vardagsproblem, är säker på att man hade fått många kloka råd. :)


Om jag ska prata om en kris så handlar den snarare om min livssituation, var jag befinner mig och var jag hellre hade velat vara. Det är det här med att leva ensam, inte ha någon egen familj och inte en livspartner vid sin sida. Inte ha några som självklart tillhör mig. Och som faktiskt behöver mig. Jag har flera underbara vänner, jag har mina älskade föräldrar och systrar. Men alla lever i sitt sammanhang, alla har sitt, sina egna. Och jag önskar jag hade något mer än mig själv.

Nog kan jag le lite när småbarnsföräldrar beklagar sig över sina uppmärksamhetstörstande avkommor som inte ens låter dem gå på toaletten i fred. Och nog kan jag ligga och dra mig lite extra länge en ledig morgon och tänka på vilken omöjlighet det skulle vara om jag hade ett litet barn att ta hand om. "Passa på och njut av all tid och frihet du har nu", kan människor säga när jag berättar om min barnlängtan. Men det fungerar inte riktigt så. Mitt överskott av egentid gör att jag inte kan uppskatta den på samma vis som en sönderstressad småbarnsmor kan. Istället dyker tankar upp som "Hur känns det att vara så älskad och behövd att man inte ens får gå på toaletten i fred?"
 
Runt hörnet väntar meningslösheten, flåsar mig i nacken, tynger mig och gör mig ledsen och likgiltig. All min kärlek, all min vilja, allt mitt engagemang. Och sen ingen att ge det till. Det gör mig frustrerad när jag tänker på barn som finns därute, barn som känner sig ensamma, oönskade, oälskade. Utsatta barn, kanske det som ligger mig allra varmast om hjärtat. Jag tänker på att DE finns och JAG finns, och jag hade kunnat finnas för dem, men det går inte.

Jag vet inte hur. Och det får det att krypa i kroppen på mig. Att fylla trettio är ingen big deal, nej. Men att värdefull tid sipprar genom mina fingrar, tid som jag så gärna lagt på något annat, någon annan, gör mig faktiskt ganska ledsen.